klara

Det regnar utanför.

Vi flyttar närmare. Och närmare.
Närmast.

Typ panna-mot-panna nära.

Andas. Tyst.
Han luktar sådär gott som bara pojkar med fräknar och världens finaste ögon kan göra.

"Jag tycker om dig"
"Jag tycker om dig också"

Ser att han inte ler. Bara andas.

"Hur mycket?"
"Hur säger man hur mycket? Mer än de där kakorna vi köpte men mindre än kent"
"Det låter bra"

Ännu lite närmare. Som om det vore möjligt.

Andas.

Panna mot panna näsa mot näsa min arm mot hans.
Sedan.
Läppar mot läppar.

Pirrar i mig som om jag aldrig varit med om något liknande.
Hjärtat fladdrar iväg.
(Det försvann)

Panna mot panna igen.
Andas.

"Sådär mycket"
Säger han. Och ler.