att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 8)
och jag känner hur det svider&bränner i mig. kanske är det bara livslusten som självantänder.
för om jag blundar, en tusendel av en sekund, är jag tillbaka där.
det är mitten av juli och varmt så kläderna klibbar men ändå huttrar jag och vi sitter på gruset och jag lutar mig mot den röda tegelväggen.
han sa att han skulle ge mig en chans eller i alla fall tänka på saken. men jag vet att han redan hade bestämt sig.
och han säger orden: det funkar inte.
och jag kan inte ens gråta.
och tystnaden som uppstår försöker han fylla med ord om ingenting.
om sin mobil och låtarna han laddat ner. och han säger att den här är jättebra och så:
ba ba bapada bapapapa papada
och där sitter jag och förlorar honom.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 7)
den där gången, på den där spelningen, när vi inte kom överens, och det sved i hela mig, och jag såg honom i mosh piten framför scenen och tänkte att jag kan inte förlora honom,
på hur han kom fram till mig, svettig och håret rufsigt och lika fin som alltid, och hur han höll i mig och såg på mig och sa: förlåt, vi skiter i det där, och hur han kysste mig.
på hur jag inte visste.
att det var sista gången allt var riktigt bra.
och jag tänker på;
sista gången, vi stod där vi skulle skiljas åt, och seperationsångesten tog över hela mig, och jag kunde inte andas, och han sa: det är inte som att det är sista gången vi ses. ta det lugnt.
på hur han kysste mig.
för.
sista.
gången.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 6)
även om bänken är bortburen och alla kläder och vänner och skämt är utbytta och den lilla lappen med din kärlek som jag hittade i min plånbok för länge sedan är itusliten och spridd för vinden
älskling, när det är du
hur ska jag kunna låta bli?
du vet, dagarna går. och jag går.
men när det blir så mörkt och tyst runt halv fem, när natten är som svartast
och jag stannar.
det finns inget jag inte skulle göra för att ha dig där.
dagarna går. och jag går.
och andra läppar kan fylla mig. en stund.
men ingen kan någonsin bli du.
att önska desperat
någon som ser världen genom samma filter
med den där svärtan
någon som förstår en ensam promenad en fredagkväll
som också dygnar ibland bara för att
varför sova när det inte finns något att vakna till?
någon som också letar efter ett Stort Kanske.
eller bara något man kan kalla jag.
någon som kan bara hålla min hand.
jag vet att det kändes bra med dina fingrar plus mina fingrar och att du har de finaste nyckelbenen jag sett men jag vet inte om du är någon.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 5)
där nere står bänken där vi satt kvällen när vi vart ihop
funderar på att bära iväg den och glömma bort
men insåg idag
att någon annan redan gjort det
om jag inte kan bära iväg bänken, kan jag glömma då?
fast egentligen;
vill jag glömma?
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 4)
det gör ganska överjävligt ont.
inte att tänka på dig - själva tankarna är fina.
jävligt fina.
typ finast.
typ dina ögon och fräknar och hur du låter när du ler.
att inse igen igen igen varför jag inte kan tänka på dig.
det är det som gör ont.
överjävligt ont.
konsten att förlora världens finaste
det som hände
(varken mer eller mindre)
var;
jag brydde mig för mycket om honom. min oro åt upp oss och han krackelerade under tyngden av min osäkerhet. han orkade inte bara.
det är helt och hållet och enbart och bara mitt ansvar och det är det som är det värsta.
det finns inget jag kan hata honom för.
femte försöket
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor
räknar på fingrarna;
min första på riktigt den där sommaren för hur många år sedan tre?
han som allt blev så fruktansvärt fel med
Pojken
han med musklerna ciggen allt jag trodde att jag inte ville ha
och
finaste ögon finaste fräknarna finaste finaste finaste
ett två tre fyra fem fem fem fem fem fem fem
för första gången hoppas jag att markus krunegård har fel
eller att mitt sätt att räkna inte funkar
(typiskt mig att försöka läsa in för mycket i allt
typ vadå att krunis vet allt, synsk kille eller vad
men ändå - känslan av att ödet är förseglat liksom
stannar)
Allt gick att laga en gång, två tre, fyra
men femte försöket var hemskt
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 3)
Det börjar bli svårt att leva i förnekelse.
Känns inte som om jag lever alls.
Känns inte som om någonting är på riktigt.
Det fungerar helt enkelt inte.
Inte som jag vill.
För jag påminns hela tiden;
Råkar bläddra förbi en bild,
Hör den där låten,
En textrad,
En plats,
Ni vet hur det är.
Och då försöker jag förneka och tänka på vädret istället.
Men han finns ju kvar
Han finns ju alltid kvar
OCH JAG SAKNAR HONOM
OCH JAG VILL PRATA MED HONOM
OCH JAG VILL HA HONOM TILLBAKA
BARA
FÖR
FEM
MINUTER
Men det går inte
att kika i backspegeln
i september förra året skrev jag:
När hon var tretton drömde hon om dagen då Någon skulle komma och rädda henne från förorten och vardagen. Någon med smala knotiga handleder och ljusa ögon och vackert leende skulle sparka henne i knävecken, fånga upp henne och flyga iväg med henne och aldrig låta henne gå. Hon skulle inte ha en chans men det skulle inte spela någon roll för hon skulle inte vilja ha en chans. Kärleken skulle komma och slå henne medvetslös.
Aldrig mer skulle hon vara rädd.
Eller stå ostadigt.
Eller oroa sig över någonting överhuvudtaget.
För hon skulle ha sin pojke och sin kärlek och aldrig tvivla igen.
Och hon träffade en pojke som var Den Stora Kärleken och han var en storm som tog henne med sig och hon hade inget emot att blåsa bort lite.
Men kärleken svek och hon smulades sönder, blev en vålnad och en illusion, blev en kompakt skugga. Varje sekund gjorde ont. Den Stora Kärleken rev upp bröstet på henne, tuggade livet ur hennes hjärta och smet sedan bara därifrån.
Hon fick aldrig veta varför.
Sedan var hon inte tretton och full av drömmar längre.
Hon var femton och bitter och trasig.
Och inte fanns kärlek längre, inte skulle Någon komma och göra henne lätt som ett höstlöv igen.
Livet var en resa och hon var tvungen att göra den själv.
Så hon packade ihop sig, la sitt trasiga hjärta och sin ångest och sin sorg och ensamhet och ilska i en gammal sliten väska, och reste ensam.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 2)
tänk om vi hade träffats om tio år istället.
vi hade varit 26.
vi hade haft en ärlig-på-riktigt-chans.
han hade väl varit tatuerare någonstans.
vet inte vad jag hade gjort. skrivit kanske.
saken är den att jag vet.
att jag hade kunnat bli så himla satans jävla pinsamt kär i honom.
världsomvälvande kär.
jag märkte det;
på hur det kändes att gå ifrån honom.
på hur något i mig, kanske som ett inre väsen kanske själen, darrade ibland när han såg på mig.
på hur det blev så mycket mer för varje dag.
ni håller mig vid liv
de tog min konsertoskuld. jag minns det som det bästa som hänt mig.
jag minns det som glitterbyxor total lycka och kärlek för stor för lilla mig.
egentligen var det en helt vanlig måndagskväll med fyra slitna gubbar.
9/2-08 andra gången
det var kallt ute och jag minns hur förbandet den där konstiga snubben som kallade sig familjen fick mig att vilja dansa men alla andra stod still så då gjorde jag också det.
jag minns jockes röda cirkusjacka och jag minns utan dina andetag och hur hjärtat steg när de började med att spela vy från ett luftslott. och hur jag började gråta på mannen i den vita hatten helt oundvikligt.
28/6-08 tredje gången
jag kom direkt till kön från konfirmationsmöte i kyrkan och vi drack för många red bull och lyssnade på soundchecken utan att andas.
jag minns att vänta på att thåström skulle sluta och jag minns hur vi fick hela publiken att ropa på sören roddaren.
jag minns stenbrott som inledningslåt och hur ljus himlen var och hur fantastiskt det var med konfettin och hur jag var förbluffad efter, vadå kunde det ens vara så bra?
23/7-08 fjärde gången
jag var ensam på sofiero i helsingborg och håkan hellström var förband och jag minns hur det kändes som den ultimata konserten, mina två favoriter i ett.
jag minns hur trött jag var efter bara håkan och hur udda underbara låtar de körde, typ ingen kommer att tro dig, och hur mycket de berättade om låtarna och hur roliga de var.
26/2-10 femte gången
första gången på femhundraåttiotvå dagar. det var kallt ute och laura köpte kent-cigg bara för att.
jag minns hur mycket tryck det var och hur jag tappade hakan och allt när tusentals konfettiduvor med låttexter på regnade ner och hur chockad jag var efter, hur jag insåg igen igen igen varför de är mitt favoritband.
19/3-10 sjätte gången
jag skolkade och åkte till gbg och vi satt i kön och åt pannkakor och det var kallt som fan, mina fingrar ramlade näst intill av.
jag minns att låtlistan var bättre än i februari och hur bra på drift var och att publiken var mycket bättre än i sthlm, verkade ha roligare liksom.
15/7-10 sjunde gången
det var festival och vi sprang från robyn för att inte få alldeles hemska platser. jag hade knappt lyssnat på nya skivan och blev besviken på hur mycket nytt de spelade.
jag minns att de verkade trötta och hur jag någonstans kände hur det här kunde vara sista gången jag såg dem. att jag liksom var klar med dem efter det här. var det bara det här liksom.
22/7-10 åttonde gången
vi hittade dit-vädret var bra-till största delen trevligt folk-tillräcklig matsäck-mysig kö-bästa vakterna-andra raden-bra låtar-världens världens världens bästa band.
jag minns hur jag liksom inte hade några ord, jag kunde bara sjunka ner bland fåglarna på marken när vakterna monterade ner kravallstaketet och gråta gråta gråta.
för att de är så jävla bra. för att de verkade så glada att vara där. för att jag var så glad att vara där.
kent - är och kommer alltid att vara mitt favoritband.
liksom; jockes banankropp, hans händer, hans röda skor, hans glitterbyxor och läderbyxor och alla snygga jackor, hans mellanstadiefrisyr och hans nya hippa hår, hans tummar uppåt, hur han rör sig, den ultimata allsångsledaren, hans prat om den eviga kärleken, cp-rycket, hans danser. markus maraccas bakom trumsetet, hans körer, hans lugg, dricka öl mellan låtarna. samis fula mustasch, hans solon, hur badass han är med cigg i mungipan under låtarna. hur mycket martin svettas, hur det droppar och stänker, hans hjärta till publiken, klättra på högtalarna.
extraverserna på mannen i den vita hatten, handvevandet på 747, fingrarna mot himlen i vy från ett luftslott, skrika högst på "ni kan skratta om ni vill håna oss vi rör oss ni står still", handhjärtan på kärleken väntar, skriken när fåglarna blåses ut, skynket som faller ner i början,
ALLT ALLT ALLT
jag är kär i dem och jag är kär i deras musik och jag är kär i vad de har gjort med mig.
tack kent.
jag har börjat på nytt det vet jag när jag ser dig
jag ville ju dö
och nu är det bara:
jaha. där står han.
han bor med henne nu, hon som jag vet att han dumpade mig för även om han aldrig skulle erkänna det.
det är märkligt att tänka att det kommer hända fler gånger.
man gråter och gråter och gråter och hatar sig själv och honom och alla andra och en dag reduceras det till:
jaha. där står han.
we always thought we were unseparable sisters not by blood but by soul something has come between us now get ready to watch the fall fall fall
och jag har bilder på väggarna som jag inte kan bestämma mig för om de ska få sitta kvar eller inte, HEJ HEJ HÖR NI MIG, och jag tänker på allt vi lovade och allt vi inte gjorde, ÄR DET NÅGON DÄR, och jag tänker på hur snabbt saker kan förändras, över en kväll, med ett ord, men mest med det som inte sägs.
jag såg inte det här komma. vill säga glöm mig inte men det är inte vad jag menar. menar spola tillbaka tiden ett år.
vi skulle skriva en krönika en gång
Du kanske inte tror mig, men det går över
Jag vet att inget gör lika ont som att se någon man älskar mer än något annat gå utan att se tillbaka och veta, att det här är slutet. Det absoluta, oåterkalleliga slutet. Jag vet att du nyss kastat bort alldeles för mycket av din bästa tid på ett luftslott som denna Någon slog sönder med en blick.
Jag vet att du gråter hela tiden. Du gråter när du ser Någon långt bort i matsalen, du gråter när du ska sova för Någon har också sovit i den sängen, du gråter när du lyssnar på Håkan Hellströms Nu kan du få mig så lätt för att den är bakgrundsljud till ett av dina vackraste minnen, när Någon var den som kunde få dig så lätt.
Jag vet att alla säger samma sak: det ordnar sig. Det blir bättre. Tiden läker alla sår. Du behöver inte Någon. Någon var ändå inte rätt för dig. Någon var ett jävla svin och du kommer att hitta en annan Någon, en så mycket bättre. En Någon som aldrig gör dig ledsen.
Jag vet att ni sa för alltid och att ni trodde på det – i alla fall gjorde du det. Men låt mig förklara en sak för dig: för alltid är en lögn. Det är fin plats du kanske sett på bild någon gång men det finns inte egentligen. En av naturens lagar är att den ständigt vill förändras. Allting utvecklas ständigt. Därför kan inte för alltid finnas.
Vilket också betyder: att du kommer att sluta gråta. Du kommer att bli arg istället. Sedan kommer du att bli tom. Du kommer att försöka fylla det tomrummet med andra men det kommer inte att hjälpa. Du måste ge det tid.
För sedan kommer du att upptäcka att du fylls på igen helt av dig själv och blir större och starkare och bättre än vad du var förut.
Jag vet att det känns som slutet av världen, men jag ska berätta en sak: alla klyschor stämmer. En dag kommer du vakna och inse att det inte gör ont längre. Som om hjärtat var ett par nya skor som svidit och värkt men nu har du gått in dem. Inget varar för alltid, inte ens det här.
Jag står på andra sidan och kan intyga. Det går faktiskt över.
Och Nu kan du få mig så lätt får mig inte längre att gråta.
jag skiter i att det är för snart
ni känner honom redan. har väl skrivit en trettioelva inlägg om honom.
men först nu
är han
höftben
genom
jackor
jag skiter i att det är för snart jag skiter i att det kanske inte blir någonting jag skiter i allt det är värt det
bara en vanlig jävla måndagskväll
jag hatar hur lördagskröket byts ut mot lördagsweedet och hur min gamla älskade grundskola blivit ett ställe där niorna påvisas höga på skoltid
jag hatar bänkarna i centrum och hatar snacket bakom ryggen och jag hatar hur det här stället tar sönder allt det rör vid
jag hatar hur vi alla blir här. och vad som blir vår vardag
trångsund en dag drar jag härifrån och jag kommer inte tillbaka
och jag har aldrig tur i spel
Du kunde knappt tro det.
Du hade ju känt hans viljestarka hjärta, hört dess bultande i hans bröstkorg. Känt det hamra sin väg ut ur hans revben, genom hans kläder, sedan genom dina kläder, in i dig. Känt det knacka på ditt eget hjärta och säga hej jag är inte farlig kom ut och lek.
Och du vill tro att han är en sådan som plockar upp och plåstrar om.
Blir lätt beroende, sa han. En cigg är som tre. Något med att blodet stannar längre i hjärnan. Hjärtklaffen, ju.
Kanske du också har något fel på hjärtklaffen i så fall.
För en kyss blir till tre, en beröring för mycket att härda ut och plötsligt känner du ett sug efter din fix.
fyll min mun med din
samtidigt så har jag inte känt mig så osäker på ett bra tag heller
jag hade väl glömt hur sårbar man blir av kärlek
glömt:
hur minsta lilla missförstånd känns när muren är borta
hur gamla sår alltidalltid rivs upp för på någon nivå är det samma sak. flicka träffar pojke flicka faller som en sten men det är alltid samma sår oavsett vems hand stenen ligger i
hur jäkla lätt det är att hamna i sängen med blicken mot väggen i flera timmar när man valt att skära upp sig och vika av sin hud för att någon äntligen ska få komma ända in igen bara för att få ett svar som inte var det man tänkte sig
men det är väl som en vis vän jag har alltid säger -
hate the game don't hate the player
sånt man aldrig kan förvänta sig
man har ju sina förväntningar på kärleken.
liksom. i vilken förpackning den ska komma.
ni vet hur det är med mig. lång lugg smal som en pinne pop-pojke samma musiksmak. ungefär.
men man vet väl aldrig riktigt.
den var inte sån riktigt. inte alls, faktiskt.
men det är väl något med honom i alla fall.
