och hans mun gör gåshud på min rygg
han gräver bort alla tvivelfrön.
alla tankar skit också det här går åt helvete.
tar han bort.
hans röst i telefonen en timme eller två kanske.
skrattet. jag vet precis hur hans ögon kisar när han låter så.
gotländskan. som smyger fram ibland. i en del ord. i slutet av meningarna.
han gör mig sprängfylld av ord som jag inte vet var jag ska göra av
tänker på lägenheten. tvårum i björkhagen.
jag ska höra honom skratta överallt där.
sova många nätter där. med honom.
vill jag. i alla fall. hoppas går ju.
ett januari-inlägg egentligen som känns väldigt långt borta nu
det är något med honom
han passar så jävla bra i lila
när jag gick hem var himlen samma nyans.
som hans skjortrygg när han gick förbi mig i korridoren.
undrade vad det betyder. ingenting alls troligtvis.
något form av tack som är lite meningslöst för han kommer aldrig se det
i chris grönstedt har jag fått en vän jag inte vet vad jag skulle göra utan.
det finns få som ser på mig så lätt när något är fel. som lyssnar på samma sätt. som vänder sig till mig precis som jag vänder mig till honom.
vår relation är inte särskilt stabil utan följer en ganska jämn bergochdalbana. intensiv kontakt, sedan mindre och mindre, tala ut-samtal på msn om varför saker är så konstiga mellan oss och tillbaka till intensiv kontakt.
men jag vet. och han med. att oavsett var i bergochdalbanan vi befinner oss. så kommer han kutande om jag skulle be honom.
och därför älskar jag honom. för att det är allt jag kan be om.
"jag vill kunna vissla som en morfar"
Träffade den härliga busschauffören idag. Han som alltid ser passagerarna i ögonen och hälsar godmorgon och ger guldstjärnor till de som hjälper barnvagnar.
Bussen var försenad. Tio minuter. Vi var frusna. Och sura.
Ville knappt le i förbifarten när han önskade mig godmiddag. Han kan väl fan komma i tid i alla fall.
Han missade nästan min hållplats.
Tyckte jag anade något påtvingat i hans hälsning.
Hoppas bara:
att hela världens cynism inte kommer åt honom.
att ilskan han får ta på grund av vädergudarnas påhitt inte får grepp om honom.
Att han klarar sig igenom vintern.
jag tror det knappt själv men sen i lördags vet jag nått som jag alltid velat veta
inte som markus att jag vet vad den sista jag älskar kommer att heta
men jag vet att jag finns kvar någonstans där inne
att hoppet finns att jag fortfarande tror att jag inte är
förlorad till cynismen
att jag fortfarande kan bära hjärtat i rockärmen
och inte under lager av pansar
sen i lördags vet jag nått som jag alltid velat veta -
att mina känslor ligger fortfarande utanför huden
det krävdes bara en natt bredvid någon som inte släppte taget
för att inse
att jag vet skillnaden mellan det bara djuriska och det som faktiskt känns
att det kan bubbla i mig som alltid
att jag vet hur det ska vara
det kommer göra ont när jag faller
(för faller kommer jag att göra)
men hellre att jag faller än aldrig kommer någonstans alls
om kyssar
min första kyss:
var andra juni, precis innan slutet av sjuan. jag gillade honom och han gillade mig och vi hade tillbringat hela dagen tillsammans i solen. hand i hand. så jag borde väl ha väntat mig det men hans mun mot min under klimaxet av filmen vi såg (kanske den där om agenten som blir skönhetsdrottning?) var totalt oväntad.
sedan skulle jag hem och äta och då var jag fortfarande snurrig i benen och ramlade nästan över soffbordet.
min mest minnesvärda kyss:
var med pojken. vet egentligen inte varför jag kommer ihåg just den så väl (han hade den där mörka munkjackan och min sjal på sig jag hade en kenttröja). det var väl också en andra för det var vår någonting-månadsdag och han hade inte nämnt det. jag var väl lite ledsen över det. jag gick in i deras skolbyggnad för att träffa honom lite och dörren hinner knappt slå igen bakom mig innan han stormar fram och.
kysser mig. och sedan viskar grattis på någonting-månadsdagen.
när jag blir sentimental är det just den kyssen jag tänker på.
att öppna sig och hälla ut lite av sig själv i en bloggformad mall och vänta tills man stelnar
det är en myt, det där.
med att folk alltid vill ha det de inte kan få.
bara idioter tänker så. som aldrig blir nöjda.
men:
jag har träffat en kille.
och sanningen:
när jag är med honom önskar jag att han kunde åka hem snart så jag fick vara ifred med mina tankar och
när jag inte är med honom saknar jag hans ögon och sättet han rör vid mig
sen:
har vi ju det där med att bre ut sig. i enochtjugosängen.
jag gillar ju det nu.
frågan är:
om jag nu väljer att bre ut mig. om jag väljer enochtjugosängen.
kommer jag att ångra mig då?
och liksom vilja trängas med honom. istället.
på litterära gestaltningen skulle vi skriva en dikt som definierade oss själva och då skrev jag ungefär såhär
Klara
Är etthundrasextiotre centimeter prestationsångest
Är skrivknölen
På höger långfinger
Är anonym bokstavskombination
Vcd Vocal cord dysfunction
Är en bugg i systemet
Är
Kanske randig svans fyra på natten
Kanske duett med Jocke Berg
Och orangea väggar
Kanske gråt vid staketet
Allra längst fram
Är
Kanske bara en flicka
jag vet att jag inte borde göra en stor grej av det här och det tänker jag inte heller men ett blogginlägg blir det i alla fall
och jag minns hans rygg vänd åt fel håll
och jag minns alla ord han inte sa
(och de sa allt)
och jag minns andnöden jag minns gråten jag minns asfalten mot kinden
minns sömnlösa nätter och byxorna som satt för löst efter fem tappade kilon på en vecka
jag minns mig och det gör hon jag ser i spegeln också men de är inte samma.
kommer aldrig mer vara samma.
lätt att vara ensam svårt att vara två
När sanningen är:
att jag ekade alldeles för mycket då.
Nu lägger jag mig i min enochtjugo-säng på kvällarna och det händer väl att jag önskar att jag inte fick sådär mycket plats. Jag vill väl ibland att någon ska ta täcket ifrån mig, sparka mig i sömnen, kanske snarka högt bredvid.
Men sanningen är:
att jag gillar att bre ut mig.
det var väl en dag i december och det var väl känslor jag trodde att jag hade och kanske hade jag dem också
och jag vill bara säga:
hej du
jag tror jag håller på att
bli kär i dig
ditt namn är så fint
och du sjunger så bra
och hela du är bara golden
så finns det någon
jävla
chans?
eller ska jag bara sluta
direkt?
vet inte om du ber alla flickor ta en omväg hem
eller tar i deras hår
eller ler sådär
kanske du gör
men:
jag antar att jag
hoppas på dig
