att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 2)

jag kan inte låta bli att tänka om.

tänk om vi hade träffats om tio år istället.
vi hade varit 26.
vi hade haft en ärlig-på-riktigt-chans.

han hade väl varit tatuerare någonstans.
vet inte vad jag hade gjort. skrivit kanske.

saken är den att jag vet.
att jag hade kunnat bli så himla satans jävla pinsamt kär i honom.
världsomvälvande kär.

jag märkte det;
på hur det kändes att gå ifrån honom.
på hur något i mig, kanske som ett inre väsen kanske själen, darrade ibland när han såg på mig.
på hur det blev så mycket mer för varje dag.

Kommentarer
Postat av: Linda

jag gillar din blogg lite mer.

2010-07-25 @ 18:32:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0