klara

även om bänken är bortburen och alla kläder och vänner och skämt är utbytta och den lilla lappen med din kärlek som jag hittade i min plånbok för länge sedan är itusliten och spridd för vinden

älskling, när det är du
hur ska jag kunna låta bli?



du vet, dagarna går. och jag går.
men när det blir så mörkt och tyst runt halv fem, när natten är som svartast
och jag stannar.

det finns inget jag inte skulle göra för att ha dig där.

dagarna går. och jag går.
och andra läppar kan fylla mig. en stund.
men ingen kan någonsin bli du.