klara

­i september förra året skrev jag:

När hon var tretton drömde hon om dagen då Någon skulle komma och rädda henne från förorten och vardagen. Någon med smala knotiga handleder och ljusa ögon och vackert leende skulle sparka henne i knävecken, fånga upp henne och flyga iväg med henne och aldrig låta henne gå. Hon skulle inte ha en chans men det skulle inte spela någon roll för hon skulle inte vilja ha en chans. Kärleken skulle komma och slå henne medvetslös.

Aldrig mer skulle hon vara rädd.
Eller stå ostadigt.
Eller oroa sig över någonting överhuvudtaget.
För hon skulle ha sin pojke och sin kärlek och aldrig tvivla igen. 

Och hon träffade en pojke som var Den Stora Kärleken och han var en storm som tog henne med sig och hon hade inget emot att blåsa bort lite.
Men kärleken svek och hon smulades sönder, blev en vålnad och en illusion, blev en kompakt skugga. Varje sekund gjorde ont. Den Stora Kärleken rev upp bröstet på henne, tuggade livet ur hennes hjärta och smet sedan bara därifrån.
Hon fick aldrig veta varför. 

Sedan var hon inte tretton och full av drömmar längre.
Hon var femton och bitter och trasig.
Och inte fanns kärlek längre, inte skulle Någon komma och göra henne lätt som ett höstlöv igen.
Livet var en resa och hon var tvungen att göra den själv.
Så hon packade ihop sig, la sitt trasiga hjärta och sin ångest och sin sorg och ensamhet och ilska i en gammal sliten väska, och reste ensam.