vardagsnatt
förstår inte hur han kan läsa mig så bra. får nästan ont i hjärtat. känns som om han gör mig genomskinlig. jag blir fönsterglas/vatten/syre och han kan bara se igenom mig
vår i förort
knoppar brister men inte fan gör det ont, vi har föräldrafritt och jag röker mer än någonsin. jag klättrar ut på garagetaket 04 när alla andra sover och tänder en lucky strike under den ljusnande himlen och det är så tyst förutom fåglarna. spenderar mycket tid där ute; äter frukost, solar, sitter tyst och lyssnar på the smiths när mörkret lägger sig. tänker att om jag får mat och cigg och kanske ladda telefonen så kan jag bo där ute. jag och min hipster-ungefär-pojkvän hånglar och han kysser min hals och vi exploderar och även om det kanske inte känns exakt sådär som det kanske borde, så älskar jag att inte sova själv och älskar att vara en del av ett vi och älskar smaken och lukten av honom.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 11)
men när jag ställer mig och bara tittar, när du går upp på scenen och jag verkligen ser dig, hur håret lägger sig mot nacken, dina axlar som jag rört vid, dina händer som rört vid mig, hur du ler, rösten, hur du håller i luggen, uttrycket i ditt ansikte, rörelsemönstret.
när allt det som är jag, som brukade vara ditt, ser allt det som är du, som brukade vara mitt.
då är då det brister.
det är då jag flyr, som det fega kryp jag är, det är då jag sliter till mig väskan och jackan och halvspringer och inte gråter, aldrig gråter, men halsar rödvin ur pet-flaska och hetsröker, så att jag redan är snurrig i huvudet när jag är framme där jag vet att jag inte behöver tänka mer.
02:41
jag ska inte sova förrän jag kommer på det. och när jag kommer på det, då ska allting bli uppenbart och jag ska säga jahaaa var det bara så och sen ska jag vakna imorgon och veta precis exakt hur jag ska göra för att vara lycklig och sen ska jag bli lycklig.
ju mer jag trott på kärlek/ju mer har den förvridits/ju mer jag hatat den/ju starkare har känslan blivit
just där och då var det rätt&riktigt men här och nu ångrar jag mig
för det skulle aldrig aldrig bli och han skulle aldrig sätta mig först och nu blev det precis så det inte fick bli; att jag tycker för mycket om honom
jag skiter i honom
jag skiter i honom
jag skiter i honom
jag skiter i allt
jag hade hoppats på något, hoppats på något
Mängden om och men spelar ingen roll för det finns inga ord i världen som kan förändra det här.
Det är så orättvist; att jag bara får se honom som pixlar på en skärm när andra får känna sådär mest hela tiden. Som i magen för exakt två veckor sedan när vi stod på en trappa och smala bruna händer var runt min midja och jag fick luta mig mot hans hals.
Frågan är inte var vi står för vi står kvar och trampar;
Jag, här.
Han, där.
Mellan oss, samma 436,1 km.
Det är ingenting och allt på samma gång. Det är tillräckligt mycket för att förbanna allt, ge upp, låtsas att man inte bryr sig och bry sig alldeles för mycket ändå.
om att trots allt bara vara människa
jag borde gå
men
köttet är svagt
och ja, jag borde gå, jag borde dra mig tillbaka, jag borde stänga dörren nu.
men köttet är svagt.
jag vet att jag håller på att förlora.
men köttet vet inte. köttet kommer inte att se var vi är på väg förrän det ligger där, överkört, blödande, svidande och undrar vad fan det var som hände.
jag vet. men köttet är så jävla, jävla svagt.
jag vill dra mig ur men vet inte om jag kan. det finns väl fortfarande någon blåögd förhoppning kvar.
några dagar för sent men ändå
och jag minns fortfarande:
hans rygg vänd åt fel håll
alla ord han inte sa (och de sa allt)
andnöden gråten asfalten mot kinden
sömnlösa nätter byxorna som satt för löst efter fem tappade kilon på en vecka
men jag har kommit så långt ifrån det där nu
det är klart, senaste tiden har haft klara 2009-vibbar. men det är väl den tiden på året helt enkelt.
2011 års version tänker möjligtvis kanske bara le sentimentalt och sedan fortsätta.
i dream a dream that can't come true
jag placerar honom på skalan någonstans mellan omöjlig och orealistisk och tänker på den tilltagande mängd pojkar jag kysst den senaste tiden.
jag vägrar tänka på:
- att jag kanske troligtvis antagligen gjorde det för att bevisa för mig själv. att jag inte bryr mig
- att jag fick anstränga mig för att inte tänka på honom med en annan pojkes ansikte mellan mina händer
- hur djupt nere i skiten jag egentligen är nu
- att jag ändå aldrig skulle dra mig ur utan jag kommer slås till marken så jävla hårt och det kan hända imorgon (helst) eller det kan hända om tre fyra månader
- hur mycket jag önskar att han kunde vara på andra änden av skalan (eller andra sidan om min dörr)
- hans röst och humor och saxofonen och allt han vet om fåglar och hans fantasi och hans eviga överraskningar
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 9)
efter midnatt någon gång och alla lampor är släckta och jag har nyss råkat bläddra förbi en bild av honom eller någon filmsnutt
det är då jag måste akta mig.
så att jag inte skriver till honom och säger
förlåt för att jag sabbade allt jag ångrar det så jävla mycket jag vill ha tillbaka allt jag ber dig.
för jag kan inte vinna. jag kan bara förlora. igen.
flashback från -09
men igår var jag tillbaka där igen. igår var det 2009 igen. och det river och sliter fortfarande i min bröstkorg.
på scenen stod den finaste och någon annanstans var pojken och det enda jag kunde göra var att slänga av mig väskan och ramla ut i snön. hade nog sprungit tills jag kräkts om inte någon hade kommit efter mig.
sedan in på toaletten, böla klart, klunka nödsituations-vodkan, torka bort sminket och sätta på sig leendet. och ut i publiken igen. i väl valda stunder luta sig mot en fin axel.
välkommen till mitt tragiska liv.
jag ville bara ta en riktigt svinlång promenad och döda fler hjärnceller och kanske ligga i en snödriva men blev följd hela vägen hem. tur det. annars vet jag inte vad jag hade kunnat göra.
det här var mitt 2009. och låt det inte vara såhär nu också. jag tror inte att jag klarar det igen.
men jag känner rivet. jag känner igen impulserna. kanske är det raka vägen ner som gäller.
come on skinny love just last the year
medan alla världar och illusioner krossas runt mig gömmer jag mig under duntäcken och längtar efter våren och ignorerar splittret som försöker ta sig in under huden och låtsas att något väntar på mig också.
världens mest sönderciterade låt men den är sann så skitsamma
det är allt jag kan tänka på.
och hur många gånger vill man bygga upp det igen?
när det bara rivs ner?
och han säger: om man är kära så är det lätt. okomplicerat.
men det är så jävla mycket bullshit.
det verkar så enkelt vännen ändå är det så obegripligt svårt
eller hur?
det är simpelt men vägen dit år lång&krokig&förjävlig.
och jag kan inte ha det så
hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat ha
ge mig honom tillbaka.
snälla.
snälla.
snälla.
ge den biten av mig själv tillbaka.
snälla.
ge mig den natten tillbaka - hans grönbruna ögon och glimten i dem
ge mig illusionen tillbaka.
ge mig det där omätbara
tillbaka.
snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla
.
augusti i helvetet
snälla låt mig bara vara känslolös ett tag låt mig ignorera och låt mig vara fri från sånt
och låt mig hångla med vem-som-helst-som-råkar-vara-på-rätt-plats-rätt-tid typ en halvbritt med snygga ögon som pratar om harry potter med mig
bara låt mig vara den människan ett tag som kan skita i allt sånt där
fucking konsekvenser, vad fan ska man med dem till
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet
från och med nu;
jag lever i förnekelse.
tankarna styr känslorna och om jag tänker att inget gör ont så kommer det inte att göra det heller.
så jag bestämmer mig för att må bra och förneka.
och göra annat vettigt istället för att slösa ett år till på misär och skriva meningslösa inlägg om vad som kunde varit.
så jag tänker väcka liv i min andra blogg (www.nagotheltannat.blogg.se) snart, och jag tänker skriva mer, och jag tänker leva mitt liv och ha den bästa sommaren i mannaminne.
and it hurts with every heartbeat
och så tog det också slut.
ja jag är ledsen nej jag vill inte prata om det.
jag vill göra dumma saker och ha kul och inte tänka.
just a sweet pain of watching your back as you walk as i'm watching you walk away
alldeles för få dagar alldeles för mycket förlorat.
hathathat
