en återkomst kanske
jag är medveten om vilka konsekvenser det kan få att lägga ut sitt liv på det här sättet. jag vet att det kan slå tillbaka.
jag vet inte vilka ni är som läser det här.
jag vet inte hur många ni är, varför ni läser, vad ni tänker.
även om jag inte känner er så litar jag på er och jag vet att det är farligt.
men; om ni läser det här så känner ni mig. ungefär.
bättre än många andra.
så det är väl en risk jag tar.
det var länge sedan; jag vet. jag har varit bortrest och har inget att säga.
men det kommer.
en bekännelse
och jag inte skulle byta bort Hans bröstkorg och ögonfransar mot min kind mot någonting
så kan jag bekänna en sak;
dina axlar är fortfarande sådär breda
och
dina skuldror under tyget
gör fortfarande mina fingertoppar till små små magneter
vilket ändå inte betyder ett skit.
fruktansvärt tråkigt eller i alla fall jävligt ointressant
jag hatar mig själv så jävla mycket just nu.
aldrig kan jag räcka till. aldrig någonsin.
jag hatar min prestationsångest och mina äckliga ambitioner som jag inte vet var fan de kommer ifrån som aldrig ger mig ett jävla break.
jag har sex MVG säkrade av de tio kurser som jag kommer att ha läst klart till sommaren, och får med största sannolikhet MVG i åtminstonde två till av dem och det är inte helt omöjligt att kamma hem de två sista heller.
OCH JAG SITTER OCH HAR FREAKIN ÅNGEST OCH PLUGGAR IHJÄL MIG.
jag kommer bränna ut mig när som helst. önskar att jag kunde slappna av men det kommer jag aldrig kunna göra. kommer aldrig kunna låta mig själv.
inte förrän alla uppgifter är färdiga och jag har fått mina betyg.
hans hand på min under bordet hans ögon i mörkret hur han håller i luggen hur han låter när han ler fräknarna fötterna inåt allt allt allt
och funkar det inte - då funkar det aldrig
markusevangeliet och jag bara tänker
något som är rent. typ äkta.
typ ger en ny världsbild.
annars kan det lika gärna vara.
rama in mig
oden sa igår:
"klara. du är en sån jävla first look slut"
tror han lyckades sätta en ram på mig ganska ordentligt den här gången.
jag är kär i första intrycket och sen dör det ungefär som flugor.
/..../
så himla synd för det finns så mycket jag vill säga till er. och den andra bloggen som jag hade så stora världsförändrande planer för.
jag återkommer.
en del människor är bara
av en ren slump (lyckoträff) hittade jag för ungefär ett år sedan en pojke. honom skulle jag aldrig ha klarat förra året utan.
vänner som han växer inte på träd. fan heller. jag hade varit någon annan idag, jag hade varit något mycket blekare och svagare för han tvingade mig att skärpa mig och resa mig upp igen.
inga falska löften. inga: jag finns alltid här för dig. men: så länge som jag orkar och vill och kan så ska jag försöka finnas för dig men jag lovar inget.
ett oändligt tålamod. långa telefonsamtal. många sms.
evigt jävla tålamod.
under ett av de där telefonsamtalen (6 timmar, jag kunde inte sova och inte sluta gråta) så pratade vi om en av hans låtar. den som jag tyckte mest om av alla.
han sa: den skulle kunna handla om dig.
han spelade den i fredags. och tittade på mig och jag visste vad vi båda tänkte på.
don't close the door
I won't be long
even against a wind to strong
I'll get to you
just hold your breath
the rest is still unwritten
bara för att. något helt annat.
för ibland behöver man en annan sorts ventil.
puss på er.
if it's broken once you can break it again
jag vill inte prata om det. jag är inte särskilt ledsen. jag visste att det behövde bli så, och egentligen. ju tidigare, desto bättre.
jag är nog inte så menad för förhållanden som jag trodde.
nu skiter jag i det.
kan vi inte bara leva istället?
det enda jag med säkerhet vet är att om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast det
här i trångsund verkar det som om dramat aldrig tar slut och de alldeles för hemska sakerna slår till när allting äntligen har lugnat sig igen.
och jag är lyckligt lottad. för att bo i trångsund är jag jävligt lycklig lottad.
men jag har lärt mig att här finns något för alla och det menar jag inte på ett bra sätt.
tror inte att det kommer bli något det står i tidningarna om. inga konstiga omständigheter eller olyckor eller brott.
nej, troligtvis blir det något stilla men utdraget tänker jag. en hjärntumör kanske.
en känsla bara. kanske rätt kanske fel.
man får väl hoppas på att det är fel. bara stt vänta och se.
jag vill bli rik och sen vill jag bli fet
tänker att tidningarna är alldeles för liberala med ordet bragd.
tänker på högen med skolböcker.
tänker på de tre bokstäverna jag ständigt eftersträvar. den belöningen. den känslan. jakten på dem.
tänker på dammråttorna i hörnen av mitt rum.
jag tror att jag ska gå och lägga mig igen
fan helvete då det har börjat snöa igen
hittar jämnt gamla anteckningar, en rad här och där, enstaka ord, som jag för länge sedan glömt varför jag skrev ner. meningen bakom dem är förlorad.
känns alltid synd. som ett slöseri.
gillar att tänka att de orden någon gång hade kunnat förändra något för någon.
det är nästan inte alla hjärtans dag längre men det är lika bra för det är inte ens en riktig högtid
och jag vet inte om det beror på att det är så nytt alltihopa
(känns som om jag sovit ut för första gången på över ett år)
men det känns liksom inte
som att blöda ihjäl
lika tryggt som att våren kommer efter vintern
eller skört och bräckligt som ingenting annat
utan det känns mer som
att vara kär i livet fast i honom. liksom.
och mitt liv i stort känns såhär
lycka bara tror jag
och det enda jag tänker är att hur vet jag att det här inte bara är ännu ett känslofördriv? att jag faktiskt liksom känner något?
svaret är enklare än något får vara tror jag;
jag skiter fullkomligt i det där att bre ut sig
liksom enochtjugosängen
varför skulle jag någonsin välja den framför trängsel med honom?
paradoxal stämbandsrörlighet
jag tror att klarafjorton (kär/lycklig/hoppfull) hade skakat på huvudet åt alltsammans.
det är fredag natt nästan lördag
världens bästa kväll med ungefär alla människor jag tycker om samlade och bara massor av lycka och musik.
fast jag fick gå hem i femton minus och fortfarande inte känner mina tår så är jag glad.
gladgladglad
för jag vågade. och det betyder allt.
jag vågade och det trodde jag aldrig men jag gjorde det.
feber
jag gör dig till ord på papper och
du
får
inte
vara
något
mer
då kan jag riva sönder dig och skrynkla ihop dig och bränna upp dig och sprida ut din aska
om och om och om och om igen
jag ska gå upp om en sisådär åtta timmar och tjugofem minuter
when you get what you want but not what you need
frågan är bara vad som är vad
och varför kan det aldrig aldrig vara enkelt?
jag stavas med k för klara med c är fult
hjärnan min bygger upp ett försvar. av smutser. av saker att glömma att komma ihåg. av äta nyttigt träna mer.
jag är enkelspårig och ingenting känns liksom mer än kylan på tårna (jag har inga vinterskor).
väntar på att jag ska bli som vanlig igen. på att snön ska försvinna.
