klara

Mängden om och men spelar ingen roll för det finns inga ord i världen som kan förändra det här.
Det är så orättvist; att jag bara får se honom som pixlar på en skärm när andra får känna sådär mest hela tiden. Som i magen för exakt två veckor sedan när vi stod på en trappa och smala bruna händer var runt min midja och jag fick luta mig mot hans hals.
Frågan är inte var vi står för vi står kvar och trampar;
Jag, här.
Han, där.
Mellan oss, samma 436,1 km.

Det är ingenting och allt på samma gång. Det är tillräckligt mycket för att förbanna allt, ge upp, låtsas att man inte bryr sig och bry sig alldeles för mycket ändå.