ser du stjärnan i det grå?

jag stannar mest inne och när jag går ut i inte-vintern stannar jag bara för att trampa sönder vattenpölarnas tunna ishinnor. det krasar så tillfredsställande under kängsulor. det dundrar i huvudet, som ständig bakishuvudvärk fast minus själva fyllan. jag biter mig i handen för att lyckas hålla käften och får tunna röda cirklar som inte bleknar över natten. och så går livet sin gilla gång och jag väntar bara på solen.

om tjugoelva

i januari försökte jag förneka att jag var olyckligt förälskad med bra och mindre bra hångel, dansade fastän hjärtat brast och längtade bort.
februari kom han äntligen hit och allt var så bitterljuvt så jag ägnade mig åt OC och musik istället.
mars var vemodig och jag saknade alla pojkar jag någonsin haft ungefär.
i april träffade jag hipsterpojken och vi gick på långa promenader och rökte och jag kände våren i hela kroppen.
precis i maj tog jag i sönder det och gick sedan runt och kände mig tom tom tom.
juni hånglade jag sönder och var sommarlycklig och det var peace&love och bara fint att leva.
juli började så himla bra med london men blev sedan den värsta månaden någonsin. för sådant får bara inte hända.
augusti var mest ångest men samtidigt fina vänner och ny kärlek.
i september blev han min.
oktober var mest längtan bort från hösten.
november var ett virrvarr av skolarbete, ångest och kyssar.
och i december sa jag till den andra killen någonsin att jag älskar honom och ingenting annat spelar särskilt mycket roll.
där har ni min årssammanfattning.

att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt bort från allt annat

jag och pojken med de leende ögonen dricker vin ur petflaska och gör sånt man inte pratar högt om. tror inte att det finns något min hud gillar mer än hans. han rör vid mig i sömnen och håller om mig när jag inte förtjänar det. sedan står vi vid busshållsplatsen och röker. han ska få åka härifrån en vecka, jag har ingenstans att ta vägen. inte har jag några ord att säga heller men jag tror att han vet ändå.

men du du sätter höstsolen i eld

/behöver inga ord just nu

det är höst nu

och jag tänkte skriva om hur allting är vardag och trist men det är inte riktigt sant:
för vi sitter på ensamma på bussen hem och han säger vi skulle kunna fast det gör vi inte men tanken och en hand uppför låret räcker långt. jag får en ny vän. på kvällarna lyser stjärnorna som fräknar på himlen. helt plötsligt öppnar någon ny upp sig och man kommer lite närmare. någon delar ett paket kakor och en cigg en måndagskväll. det finns saker att se fram emot, saker att göra, ett liv att leva.

du trasslar till mina lakan men det är okej

försiktiga fingrar på min axel, "kom hit så att vi kan skeda igen" och han drar mig närmare. känner hans värme mot min rygg. hans hjärtslag mot min skuldra, de ekar i mig men jag känner mig inte alls tom. tror att han har sett det värsta av mig och trots det borrar han in näsan i mitt hårfäste. kanske är vi lika rädda för att förlora. kanske är det därför vi har en chans att klara det.

/osäkerheten

jag vet inte, vet inte, vet inte. han: jag kanske gillar dig är det okej? och jag vet inte, vet verkligen inte. vet bara att jag gillar hur han ibland när vi kysser varandra vilar handen långt ner på min rygg och jag gillar när han pressar mig sådär intensivt mot mig. det är minuterna innan mitt sista tåg går och han smakar passiv rökning och jag vet att han vill att jag ska stanna men jag. vet. inte.

%

jag vet inte, det känns bara som att världen snurrar och jag står still och ju mer den snurrar och ju mer saker förändras desto mer fastfryst står jag

jag måste döda det som kliar under huden

de ständiga problemen med att andas. den konstanta tyngden som pressar mot revbenen. en kvävande, skavande ängslan som förlamar tusentals nervceller och gör tomheten överväldigande. som gör att man suktar efter fysisk smärta för att bedöva det molande ingentinget.
det är en ångest som är som en gammal men noggrant hatad vän. vi känner varande så bra. det är en ångest som konstant täcker för solen och lägger sig som en fotboja runt ankeln. den kommer på ständiga återbesök, följer mig som en mardröm.

och jag kan inte bli tillräckligt full, kan inte röka tillräckligt många cigaretter, kan inte äta tillräckligt lite, kan inte sova tillräckligt mycket, kan inte gråta tillräckligt intensivt, kan inte bita tillräckligt hårt i handen.

¤

tror att det blir lättare om jag bara sumpar allt på direkten. det börjar redan göra ont.

inför 2012

amy whinehouse och alldeles för många norrmän tas också ifrån oss (vår simon då kan inte han också få ett uppslag och hela världens sympati och sorger och twittermeddelande från rihanna?). blixtar lyser upp himlen men det åskar inte.
vi tänker att det är världens undergång på väg. nu handplockas de ut, de som skonas, de som är för bra för resten av mänskligheten. kvar blir vi hemska småsinta jävlar.
snart är det 2012. är det fel att längta?

//////////////////

ditt leende på långt håll i korridorerna, alltid samma värme i din blick, alltid samma hårda kramar, alltid samma glada röst när du sa mitt namn. tänker på att jag en gång skrev en dikt om dig och dina ögon och hur gärna jag ville att jag skulle vara speciell för dig. hur jag ville att du skulle vilja ha mig. men det känns så löjligt långt borta. det där leendet känns närmre, och när du sjöng på skolavslutningen, och jag kommer ihåg den där gången på bobby när du sjöng den där sorgliga låten och hur jag lyssnade på inspelningen och ville gråta långt efter. jag träffade dig nyss, du var på festivalen och var så levande, dräggigaste jag sett med trasiga skor och sönderslitna jeans och stor humor, skrämde livet ur förbipasserande med vinkranen ur gylfen.
jag kommer sakna att möta dig i korridorerna, jag kommer sakna att se dig spela gitarr i en stor grupp men sjunga bara för din egen skull, jag kommer sakna att köra händerna genom dina lockar och försöka övertala dig att inte klippa dig, jag kommer sakna ditt självklara sätt och din nästan överdrivna värme. men vad är ord. de är meningslösa även om jag skriver dem i sten. du kommer aldrig läsa dem, du kommer aldrig veta det där jag kanske borde ha sagt.
vila i frid, simon. du lämnar ett hål efter dig.

rastlösheten

river ner allt från mina väggar när osymmetrin retar sönder mig. med kala väggar är det här rummet kallt, naket, knappt mitt längre. det orangea och gula känns påträngande, de lyser för stark och man ser ställena där färgen har flagnat. anledningen till att jag började sätta upp saker från första början.

tänker att det här är hur det kommer kännas om något år när jag packar ihop allt för att inte komma tillbaka. förlåt men det är allt jag har i mitt huvud nu. snart, snart, snart lämnar jag trångsund för världen.

sommarlovsommarlovsommarlovsommarlov

typ bästa människorna jag vet, på berget med fantastiska utsikten, okej att poliserna bländar en med ficklamporna och att han har armen runt en ny tjej varje gång jag kollar, men jag har vin och i alla fall några cigg kvar och sedan tar vi tunnelbanan hem, fyra på en moppe ner till vattnet, badar halvnäck och trots att jag egentligen inte vågar så hoppar jag i och det är svinkallt men inte hemskt, bort till bryggan och skjuter den enda olåsta båten ut i vattnet, den läcker in litegrann och vi tappar årorna men när vi glider över len vattenyta och klockan är halv fem och jag röker och bon iver sjunger så känns det helt ok liksom, sedan hem igen, tutandes genom villaområdet, till tältet, göra tortellini och somna efter sex.
i sommar finns det: inga gränser och jag ska vara: bulletproof, full och jävligt lycklig

.

ibland undrar jag om jag har känt allt som jag kommer att få känna. inget inget inget bränns längre, hur mycket jag än vill att det ska göra det. inte ens när jag står på garagetaket med regnet trummande runt mig och röker känner jag någonting. bara tomt. han försvinner, men jag känner inget. bara huvudvärken och en konstant trötthet.
kan knappt komma ihåg hur det kändes att vilja slita hjärtat ur bröstkorgen, att vilja ställa sig på ett bord i matsalen och skrika, att vilja skära av sig all hud. istället bara rycker jag på axlarna och somnar om.

misär misär misär

försöker förstå varför inget går bra, kan inte förstå, när allting jag är och allting jag rör vid faller sönder. är mot mig själv som jag inte varit på ett år. vill straffa mig själv för allt, för det är mitt fel, det är mitt fel, allt är mitt fel. det är som en vän till mig sa; det är en sak att hata att leva men det är värre att känna att man inte är värd livet. tror jag börjar förstå vad han menar. när jag ser mig själv i spegeln ser jag en fet jävla råttjävel och allt jag känner är en tyngd i bröstkorgen. vågar knappt hoppas på att sommaren gör allting bättre längre.

dimmig helg

en vecka sedan sist; bryr mig inte

vill inte prata med honom heller
bara efter 0300 men då kan det vara vemsomhelst
vad jag vill är; ingen aning men inte bry mig
tänker på en hand mot min arm ett leende en blick, kunde dröjt kvar längre, kunde försökt få något jag tänkt på sedan ungefär mellanstadiet. men går därifrån
tänker på en arm som drar ner mig bredvid lägger sig runt min axel nerför min arm landar på höften, kunde vänt mitt ansikte mot hans, kunde lutat mig närmre. men går in på toaletten och stirrar på vidret i spegeln
vet inte varför, det är ju inte som att jag bryr mig alltid kollar dubbelkollar trippelkollar telefonen ständigt väntar på facebooks chattljud

.... .--- .-.- .-.. .--.

och ändå; den där magkänslan som säger att något är fel. det blir bara värre för varje minut eller jag blir värre för varje minut. känner igen känslan så väl.
känns som sista sucken.

vad jag tänker på

han sover, det märker jag på andetagen. jag har honom emot min rygg, omsluts av honom, och det känns tryggt, inte som hemma men tryggt ändå. någonstans mellan sömn/verklighet känner jag hur hans hand förflyttar sig, inte tar på mig utan bara rör vid mig. vilar på magen, rör sig upp längs sidan för att till slut formas runt höften. och han drar mig närmare.

det var länge sedan jag hatade mig själv så lite som i. den. sekunden.




ändå; tro inte att jag tänker smsa dig först.


det kanske börjar verka banne mig

jag väntar på honom, väntar och väntar och väntar för jag har ju längtat och längtat och längtat hela dagen, men han är tre timmar försenad och har inte ens hört av sig och jag är så arg att jag gråter för vem gör så, seriöst, vem tror han att han är,

men när han väl dyker upp så tystnar det som skriker i mig och när jag igen får luta mig mot hans hals och andas in honom så ilar det från ryggraden, upp i nacken,  hårfästet, som någon sorts lättnad, och fast jag egentligen vill strejka och vara skitbitter så går det liksom inte när han ler och kysser mig på halsen,

märker att jag inte har koll på mig själv, känns skitjobbigt, är det här egentligen bra, hur fan ska man veta

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0