kan du inte va tyst nu

går ut och går för att regnet är så himla tunt, puderregn, som det måste kännas att gå rakt in i ett moln. mörka knotor till grenar står ut mot det jämna vidsträckta ljusgrå. döende löv är en explosion mot kalla betonghus. jag älskar björkar, jag älskar att de har zebrastammar och att deras löv är formade som droppar, jag vill minnas varenda en. går längs skogsslingan men mossan kan inte dämpa motorvägsljuden. här i min ort är flykten aldrig långt borta. jag kan ibland vara glad över att jag tillbringat hela min barndom och alla mina skolår här, för en dag kommer jag att lämna det här skitstället och då kommer det att vara som en konserv för min ungdom.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0