klara

det är dags för mannen i den vita hatten och jag börjar gråta så fort jocke plockar med strängarna på den akustiska gitarren. en bänkrad i en rastlös sen april och jag gråter för min avslutade gymnasietid. för att den här låten säger mer om mig än vad något annat gör. än finns det tusentals tårar kvar och jag lämnar ett hundratal här. sedan kommer sticket och jag gråter för allt, för vänner som försvunnit och de som vuxit fast, för framtiden, för Simon, för mitt förhållande, för allt det jag vill säga men håller kvar tryckt mot gommen. för alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål. för att jag odlar min rädsla och kastar pil i min kuvös. för att älskling vi var alla en gång små och vi ska alla en gång dö. 

 

och jag gråter för att han inte längre avslutar med du och jag ska aldrig dö. kan jag inte få låtsas att det är så, bara ett par sekunder?