/bara jag och plogbilen är vaken/

precis där och precis då, i en soffa i paris med flera meter mellan oss, sätter han kanske fingret på det som borde sagts från början.
vi har ingenting gemensamt vi kanske inte passar ihop
och det är sant och det är falskt och jag går i sär och jag håller ihop mig själv med våld och vi pratar lågmält och gråter båda två tills vi skjuter det under mattan igen, precis som med allt annat. jag älskar ju honom ändå. vad kan man göra åt det egentligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0