klara

Han sa ibland kom vi tar ett tåg. Jag skrattade och frågade vart. Då svarade han bara vart som helst såklart som om det vore den självklaraste saken i världen.
Och han stoppade busskortet i min ficka, satte mössan på mitt huvud och tog fram kängorna ur garderoben. Nu åker vi sa han och öppnade dörren.

Sedan satt vi och tittade ut genom fönstret i tyst samförstånd för så gör man när man åker tåg. Ibland rörde mitt knä vid hans.
Slutligen skulle vi stå på en perrong någonstans, kanske Kungsängen, kanske Tullinge, och på andra sidan stod ett annat tåg fullt med nya möjligheter.
Då såg vi på varandra och han sa vi gör det. Jag svarade alltid men tänk om vi missar det eller tänk om vi kläms ihjäl eller tänk om det är halt och vi halkar ner på spåret under tåget. Och han sa alltid men det gör vi inte.
Sedan sprang vi.
Vi missade aldrig tåget.
Det kommer ändå alltid nya tåg sa han ändå och vände blicken ut genom ett nytt fönster.