klara

det är som att någon skruvar ner volymen. äntligen är jag där igen, i den där sängen med hans bultande hjärta strax bredvid mig. i mörkret börjar hen berätta om allt hen sett och gjort sedan vi sågs sist och sen kramar hen mig hårt hårt hårt och viskar "jag hade glömt hur fint vi har det"

 

 

och jag slösar så mycket tid på att vara rädd och på att tro det värsta och på att hitta det allra mest destruktiva och trasiga sättet att se saker på men just då just där fanns det ingenting alls att älta. bara det varma i hans röst och vetskapen om att vi klarade det om att jag klarade det