Det är augusti och jag vet inte säkert men jag tror att jag faller isär

Det tar bara ett par minuter av ensamhet innan jag börjar gråta. Jag biter mig i handen på tunnelbanan trots att jag skäms för jag har lovat på hedersord att jag inte ska göra så längre. Det har gått FYRA FUCKING ÅR sedan någon sa att jag borde gå och prata med någon för första gången men jag är för jävla feg, för feg för allt, vill saker i fem minuter innan jag ändrar mig och använder honom, att han håller mig kvar, som en ursäkt för att jag är SÅ JÄVLA FEG OCH SÅ JÄVLA RÄDD. För allt. För att femton dagar utan honom känns som tusen dagar för mycket. För att livet ligger vidöppet framför mig men jag vill bara lägga mig under täcket och räkna andetag. För att jag är så svag så svag så svag. Ett två tre fyr in genom näsan ut genom munnen. Jag minns inte ens hur man gör det här längre. Det var länge sedan jag lyckades sätta rätt ord på någonting alls.
 
Det är inte tomt i mig men det skriker skriker SKRIKER och oavsett hur högt jag skruvar upp musiken så överröstar det allt. Det är något jag glömt och jag vet inte vad men jag tror att det var viktigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0