jag tror det bor en envishet i mig

på konsert, långa grabbar överallt, fulla eller fulla av extas. benen viker sig, pressas in i en svettig rygg, det flimrar svart framför ögonen några sekunder. men det finns något i mig som fortsätter. som envisas med att stå kvar. som blir indraget i en mosh, utputtat på andra sidan, men kutar igenom och plöjer sig fram till samma plats igen. som tänker: jag ger inte upp, jag stannar här tills de måste bära ut mig. jag tror att det bor en envishet i mig, något som inte nöjer sig med att ramla ihop. en tröst ibland, när ingenting känns värt det. det finns något i mig som kommer kuta igenom och plöja sig tillbaks till samma plats igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0