klara

visst, jag kan gå fram till dig och säga hej och ge dig en kram och jag kan stå och prata med dig och vara den klara som jag vet att folk brukar gilla, avslappnad och öppen och pratglad och skrattar mycket och jag kan prata med någon annan utan att bete mig som att jag vet att du står precis bredvid och jag kan låtsas som ingenting.

men när jag ställer mig och bara tittar, när du går upp på scenen och jag verkligen ser dig, hur håret lägger sig mot nacken, dina axlar som jag rört vid, dina händer som rört vid mig, hur du ler, rösten, hur du håller i luggen, uttrycket i ditt ansikte, rörelsemönstret.

när allt det som är jag, som brukade vara ditt, ser allt det som är du, som brukade vara mitt.
då är då det brister.
det är då jag flyr, som det fega kryp jag är, det är då jag sliter till mig väskan och jackan och halvspringer och inte gråter, aldrig gråter, men halsar rödvin ur pet-flaska och hetsröker, så att jag redan är snurrig i huvudet när jag är framme där jag vet att jag inte behöver tänka mer.