klara

de tidiga morgnarna på väg till jobbet. bara de hundranånting stegen till bussen. bara då känner jag mig hemma i den här världen. det är bara mörkt och tyst och bara jag. bara mina andetag och ingen som kan se mig. ingen att låtsas för.

tror att jag har blivit en egen planet för jag når ingen. ingen når mig. fullständig jävla radiotystnad precis när mörkret sluter sig närmare.

snart kommer mina soltimmar ligga på noll och jag äter ju d-vitamin nu men helvete varför fungerar det inte varför är insidan av mig lika svart oljig klibbig varför vill jag ändå lyssna på anton kristiansson och röka cigaretter i smyg på långa ensamma promenader och byta håll när jag skymtar en annan levande varelse. precis som förra hösten.