klara

får inget jobb. får ingen sömn. får ingenting som egentligen gör att jag vill gå upp ur sängen. vill känna något men om jag gör det längtar jag efter den tysta tomheten igen. det är ett ständigt kliande i mig, det går som en stöt genom skelettet. en rastlöshet som förlamas men inte kvävs av trötthet trötthet trötthet. undrar hur många gånger jag säger att jag inte vill leva lite sådär på skoj och kommer på mig själv med att mena det tilll nästan hälften. världen verkar långsam och grumlig och den passar inte mig.