klara

det börjar ljusna utanför fönstret och fyllan går över i någon sorts gråzon. vi är trötta tysta och det blir liksom inte så mycket av den där efterfesten. istället kryper vi ihop i sängen, alla tre. den är en och tjugo så det är lite trångt men det går. jag somnar så, med en varm kropp på varje sida och armar och händer i en enda röra och det är bara så sjukt, att två människor man egentligen inte ens känner kan vara en sån satans trygghet. att det kan vara så enkelt och fint. att de kan fylla en med någonting och bedöva det där obestämda svåra mörka i alla fall för en natt.