klara

När jag vaknar är det alldeles för tidigt på morgonen och han sover fortfarande som ett barn bredvid mig. Han har vridit på sig i sömnen så när jag vänder på huvudet ser jag bara hans nakna rygg. Jag makar mig närmare, placerar mitt ansikte i gropen mellan hans skulderblad. Andas i takt. Andas in honom. Jag räknar långsamt hans ryggkotor, följer den tydligt avtecknade raden med pekfingret. Mina läppar mot hans hals och jag flyttar fingrarna till hans axel, följer det skarpa nyckelbenet. Utan att slå upp ögonen släpper han ur sig världens lättaste suck och jag känner hans varma fingrar greppa efter min hand.
Och just då. I det ögonblicket. Då är det något som fladdrar som in i helvete någonstans längst in. Det skickar signaler till min hjärna som jag inte kan översätta. Jag bara blundar och drar honom djupare ner i lungorna.

Men sedan blir det förmiddag och vi vaknar på riktigt och drar upp persienner och jag blir plötsligt rädd igen. Rädd för att förlora, rädd för att förstöra, rädd för att försvinna som för många gånger förut. Så jag bättrar på det krympande avståndet, drar mig tillbaka under mitt skal eller bygger upp min mur eller gömmer mig bakom min mask, vilken trött kliché man än föredrar. Skyddar mig själv till varje pris.