klara

De alldeles för långa, alldeles för ensamma nätterna staplas på hög. Någonstans kan jag konstatera, i virrvarr av musik på för låg nivå och sms man ångrar att;
mitt immunförsvar är felfokuserat. Varför bry sig om virus och mikroorganismer när min svagaste punkt ständigt terroriseras?

Jag blir aldrig sjuk och snälla, vita blodkroppar. Jag skiter i feber och förkylningar. Ta hand om mitt bultande hjärta istället. Skydda mig från önskan om en arm runt axlarna och en varm kropp under täcket.



Jag ägnar fler alldeles för långa, alldeles för ensamma nätter åt att känna kring kanterna runt hålen i hjärtat. Känner var det krampar och var det svider.
Tydligen ska tårar vara som ett yttre försvar och då är det inte konstigt att jag aldrig blir sjuk.