från en kyrka

jag har aldrig varit på en begravning förut. så fruktansvärt orättvist att du skulle behöva bli den första.
det har aldrig känts lika verkligt eller lika overkligt som när jag la rosorna på din kista och rörde vid träet med mina fingrar och visste att du låg någonstans där under, fast ändå inte riktigt du, och jag stoppade med ett brev tillsammans med blommorna, lova att du läser det för det är viktigt, och jag gör mitt bästa för att ta hand om dem som du älskade mest, och jag hoppas att du är lycklig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0