klara

jag väntar på honom, väntar och väntar och väntar för jag har ju längtat och längtat och längtat hela dagen, men han är tre timmar försenad och har inte ens hört av sig och jag är så arg att jag gråter för vem gör så, seriöst, vem tror han att han är,

men när han väl dyker upp så tystnar det som skriker i mig och när jag igen får luta mig mot hans hals och andas in honom så ilar det från ryggraden, upp i nacken,  hårfästet, som någon sorts lättnad, och fast jag egentligen vill strejka och vara skitbitter så går det liksom inte när han ler och kysser mig på halsen,

märker att jag inte har koll på mig själv, känns skitjobbigt, är det här egentligen bra, hur fan ska man veta