vintertid

Så mörkret har landat och världen är tystare och kallare och snön är isolering och den järngrå himlen stötdämpar hoppet. Vi gömmer oss i lågmäldhet, bäddar ner oss i vaddering.

Jag vet inte om det har med min post-potter depression att göra eller om det bara är känslan av alltets konstanta svärta men varje gång jag passerar någon på gatan önskar jag att de ska sänka en kniv mellan skulderbladen.

Kanske slita av muskler och nervtrådar och artärer och allt som gör ont. Så att jag får passera till andra sidan och kanske äntligen sova ut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0