klara

hans port står öppen.
jag är på väg ut. han är där inne.

vill gråta men ska inte. för det känns som om jag lämnar en bit av mig kvar där inne.
jag saknar honom redan.
 

till slut; jag går. tappar kontrollen över tårkanalerna. jag är ju inte hel längre, då kan jag väl få gråta en skvätt?
ser honom stirra efter mig på andra sidan glaset. sedan försvinner han.
när jag sätter mig ner för att hämta mig ett slag så kommer han ut igenom dörren.
"kan inte lämna dig sådär bara. kom så går vi"
så följer han mig hem.

de sista tio minutrarna hand i hand. betyder allt.