om skator och människor och sprickor i kaklet
Du är en skata, sa hon och vände mig ryggen. Orden var ett svek. Hjärtat protesterade och min blick föll till marken. Det fanns en spricka i kaklet och jag sa att jag var en människa. Jag tror att hjärtat skrek högjlutt efter rättvisa. Hon svarade inte.
Jag såg ner på mina skor. Hon tände en cigarett under fläkten.
Jag har tänkt på det, sa hon och drog ett djupt bloss. Jag ignorerade sprickan i kalket. Mycket, fortsatte hon och spydde ut ett rökmoln. En snabb, kanske arg blick på mig. Du är en skata.
Jag tänkte att jag sa att jag var en människa, men egentligen var jag nog en myra för jag vågade inte höja blicken och se sanningen kanske avteckna sig i röken. Kanske speglas i hennes ögon, precis som mig.
Så jag teg och svalde hjärtats protester. Jag är en skata. Jag är väl det.
du skriver så himla fint
hej anonym, jag tycker du är rätt fin.
du är så duktig <3
en gång drömde jag om en människa, som var en skata. hon såg ut som en människa, vilken som helst, men hon var en skata. om du är en skata måste J.K Rowling också ha varit en.
sarah: puss <3
anonyma typen: det kanske inte är så illa att vara en skata i alla fall.
